Om St Görans Institut
Den inhibitoriska modern: en studie i humor, aptit och kroppslig skala
Vid första anblick framstår sambandet mellan humor och matsmältning som perifert. Ändå finns det vardagliga situationer där ett skämt, en bild eller en plötslig mental association tycks kunna avbryta aptiten med kirurgisk precision. Denna text undersöker ett sådant fenomen: det så kallade Martins-mamma-skämtet.
Utgångspunkten är enkel:
”Jag drömde om Martins mamma. Hon var mer bred än hög.”
Detta är, på ytan, ett barnsligt påstående. Men under ytan uppstår en mer komplex fråga. Varför skrattar man? Skrattar man åt formuleringen? Åt den omöjliga geometrin? Åt den sociala förbjudenheten i att ens tänka tanken? Eller reagerar kroppen på själva föreställningen genom en kortvarig nedreglering av aptit?
Hypotesen är att flera system aktiveras samtidigt. Humor fungerar som en social signal, ett kognitivt avbrott och en biologisk omprioritering. När hjärnan möter en absurd men begriplig bild — exempelvis en moderlig figur vars bredd överstiger hennes höjd — uppstår ett slags dubbel inhibition. Först hämmas det seriösa tänkandet av skrattet. Därefter hämmas matsmältningssystemet av den mentala bilden.
Därav den centrala satsen:
”Martins mamma gör att man tappar aptiten.”
Frågan blir då: tappar man aptiten för att det är roligt, eller för att Martins mamma är tjock?
Svar: dubbelt.
Det komiska ligger inte bara i tjockleken, utan i att tjockleken blir ett pedagogiskt objekt. Hon upphör att vara en person och blir ett diagram. En levande modell för skala, proportion, aptitförlust och nervsystemets prioriteringar. I samma ögonblick som skämtet landar uppstår en oväntad vetenskaplig klarhet: humor kan konkurrera ut hunger.
Baklänges kan fenomenet beskrivas så här:
Först finns drömmen om Martins mamma.
Sedan finns bilden av hennes extrema bredd.
Sedan kommer skrattet.
Sedan kommer aptitförlusten.
Sedan kommer frågan om systemisk inhibition.
Sedan kommer nervsystemet, matsmältningssystemet och evolutionen.
Det larviga kommer alltså först. Vetenskapen kommer efteråt och försöker komma ikapp.
Slutsatsen är därför både omogen och märkligt rimlig:
Mat och humor hör sällan ihop. Men när man kontemplerar Martins mammas tjocklek blir själva aptitförlusten en upptäckt. Inte för att skämtet är sofistikerat, utan för att kroppen förstår det snabbare än akademin.
Hej, här är killen som filosoferade...
hur stort (projekt)?
Han motbevisade Gud (grovt upppskattat, i.om. att sizerange bevisades oändlig som Gud).
Stort projekt - så det makes sense att man hamnade i psykiatri på 2000-talet.
Ett helt annat ämne:
har du tänkt på att ryssen är ryss oavsett vart den bor? Ang. invandring och så.
Jag växte upp helt ambivalent till "människors medfödda kulturer" (MMK) men nu vid 36åå så inser jag hur ryss ryssen är oavsett var den finns. Den förlorade sin själ i tusen år (feodal diktatur) och sedan förlorade den ens själens sista spår i kommunisttiden och efter USSR's fall så försökte de ta tillbaka en [inkling of a själ] med Jesus, men det projektet föll ihop när UkrainaKriget pågått.
Samma sak med alla länders invandrare - dvs man bevarar MMK (människors medfödda kultur).
Din kultur kallar jag "tillitsgenerationen" (naiva).
MVH
